All ships, all ships, all ships


This is ”two small kayaks, two small kayaks, two small kayaks” doing a crossing from Sweden to Åland. Starting point is the Island Måsten 60 11.372N 18 50.750E destination White Beacon SLVJV.VO at 60 11.125N 19 10.136E ETD 0430 UTC ETA 0730 UTC. Please keep a look out as we are small and not so fast.Så skulle det kunna ha låtit i morgon, men det gör det inte. 

Än en gång blir vi nog lite fast. Marginalerna är inte på vår sida. 

Vi har blivit lite tagna av den ganska täta trafiken förbi Märket. Stora båtar i hög fart och som vi gissar, lite förståelse över att det kan finnas två små kajaker i deras väg och vi har ingen möjlighet att kommunicera med dem.

Nästa gång så har vi VHF med oss. Jag pratade lite med Lars-Oven om säkerhetsutrustning och vad han alltid har med sig. VHF blev svaret och jag förstår honom. Det finns egentligen inte så mycket att säga. Många har gjort just den här överfarten i kajak utan VHF. Nästan alla har gått bra. Det finns andra system, men när du är i Rom, gör som Romarna gör. Så jag njuter av utsikten. Där är Karin och havet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sån djävla surf ………

Vi la ut med en känsla av, ”this is it”……

YR.no hade lovat 12 SW med ökande upp mot 15 och med avsevärt mer i byarna. Yr brukar ducka lite och ligga lågt, så vi vet att det kan dra i. SW, vi skulle typ norr ut. Vi började lite lojt på väg upp mot Marö, Lottens ö. Utanför Gräskö började vågorna lyfta aktern och kajakerna tog några ystra hopp framåt. Kropparna våra var fortfarande lite förmiddagströtta. Vi svängde in på Marö, ringde Lotten men hon låg väll och sov som vanligt, inte mycket skrammel på det dasset inte. Efter en kort koll på AIS appen så gick vi in i farleden. Vågorna drev oss rätt mot Kappelskär i en skön surf. Inte stort, men jämt. Full koll hela vägen. Karins hand spökade lite och vi tog en stärkande äggmacka på stranden. Det var nu det lossnade. Vinden hade ökat och vågorna vred in bra från SW. Högre och högre reste sig aktern och det var svårt att hålla emot. Snart skenade båda kajakerna som hästar på grönbete. Karin och jag hade fullt sjå att hålla paddlarna i tempo med kajakerna. Det var som att åka skidor i en lavin. Tappade du taget sögs du ned, bara att trycka på ännu mer än du gjort. Ta fart med vågen, akta så att inte fören grävde ned sig, spana hur vågen utvecklade sig, gira höger eller vänster, försöka ta nästa interferensvåg.

Karin och jag låg jämnsides stora bitar. Ibland van hennes teknik, ibland min råstyrka. Båda är funkis. Vi toppade nånstans strax under 20 km/h. Men va fan, vi kör med fullastade expeditionskajaker. Det var ögonblick när jag kände hur senorna i höger långfinger var obehaglig långt utsträckta, hur ryggmusklerna blev som klossar, när benen satt fast i kajaken. Men med ett fokus på rotation, teknik och en avslappnad attityd så kom jag alltid in i rytmen. Det är en sån magnifik känsla att ligga och toksurfa och i vänster ögonvrå se Karin i överlägsen still köra lika hårt, bara metrarna bredvid med kepsen bak och fram och med solglasögonen nitade i nyllet. Ingen stress i rörelserna, hon klipper knivskarpt vågen och kanten.

Vattnet är varmt, kläderna blöta, segelbåtarna går för motor och motorbåtarnas har gått i hamn. Det är vi två, havet, en havsörn, en svan med ungar invid klipporna. Ett plötslig skyfall som drar förbi. Det blir väldigt mycket på väldigt kort tid. Så i ett lugnvatten, bakom en udde, innan vinden hinner ikapp oss. Ett leende, lite lojt paddlande, sen når oss de vita vågorna igen och jag hinner inte ens blinka innan Karin perfekt fångar en våg och dansar ned för fjärden och jag blir tvungen att ta tag i sakerna igen, med ett leende på läpparna och en limegrön keps i sikte.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Blysarkofagen


Farsan vill inte att jag skall komma hem i blysarkofag. Jag har sett dem på Arlanda ett par gånger. Avlidna som kommer hem till Sverige för sista gången. Jag vill nog inte heller hamna i en blysarkofag. Men om enda vägen att undvika den är att sitta inne på sin kammare och åka bil i samma fart som alla andra till jobbet och fira semester på ett däck av impregnerat trä med flintastek och dunkvin för att hålla blodtrycket nere på sig själv och omgivningen så undrar jag om inte en rysk roulett bland vågor och valar är att föredra. Att leva är viktigast, men när man väl lever så är hur man lever viktigast. Och ibland verkar att leva och hur man lever byta prioriteringsordning bland oss levande. Hur de är bland de döda vet jag inte.
Så nu sitter vi här innanför myggnätet. I går var utsikten paradisisk i dag är den parasitisk. I morgon skall det börja blåsa på alvar, så att ta sig över till Åland blir svårt, men kanske kan vi få 4 mil surf upp för kusten. Vinden i ryggen, hemlängtan och tummen i arslet som man säger. Då går det undan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Vamos a la playa” möter ”privat strand” och ”välkommen till mitt naturreservat”


Stockholms skärgård är helt fantastisk. Som miljö, javisst, men också som social situation.
Vår dag började när den latinska båten (en hard top från 70 talet) angjorde ”vår” strand. En deja vu från Venezuela och Playa blanca. Sjömanskapet var någonstans mellan botten och helt obefintligt. Men, i land bars bord, stolar, grill och par a sol. Solglasögon och bikinis satt som klistrade redan från början. Killen med ljusgrön bandanan lindade ca 30 meter tamp runt en liten al sly i strandkanten och kastade nonchalante in de resterande 20 metrarna vid roten. OK, fine by me, men jag kunde inte låta bli att försöka förklara att det är bättre att knyta fast enden av tampen, ta hem resten på båten och låta allt vara ringlat (snyggt) ombord. Förklaringen drunknade i en skramlig merenge(?) och ropen på cervesa då la familja svällde ut över stranden. Fantastisk att få återuppleva Playa blanca 5 min norr om Vaxhom, skärgården är fantastiskt. Leve det nya Sverige, och det gamla.

I den vindlande innerskärgården tog vi oss sakta fram mellan öar, holmar och skär. Alla mer eller mindre bebyggda. Den här delen av skärgården är lika privat som kolonilotterna i Tanto. På Skabbholmen (lämpligt namn) klev vi i land på en skuggig, lite sunkig, grusstrand för att äta några nötter och kissa. Efter ett par minuter såg vi en båt komma farande över vattnet, rakt mot oss konstigt nog. När båten slog av på farten frågade jag artigt om han var på väg upp på stranden. PRIVAT STRAND dörnandes det. Donald Trump har inte gjort många saker bra, men han har i alla fall namngett den typ av människor, ”a sad person”. Är man som vi ute i skärgården eller naturen så möter man dem hela tiden. MITT, Jag äger, du får inte vara här. Den vällande latino familjen på en solbelyst strandremsa stod i bjärt kontrast till den upprörda, ÄGAREN. Ägandet beskriver inte att ”jag har” uta ”du har inte”. Jag orkade inte ens bli upprörd. Jag äger i överdåd, jag såg vd jag aldrig vill bli och vad materiella ting gör med troligtvis vanligt hyggligt folk. Gollum reinkarnerad. Vi paddlade vidare, sneglade över axeln så att vinter skulle ha en hjärtattack i nacken. Snälla, hur orkar man, och han var inte ens hemma utan behövde åka över fjärden för att skrika. Ja, ja. My precious!å

Med vinden i ryggen, längtan mot havet och skärgården framför oss gled vi i en lite loj paddling vidare. Segelskepp från en svunnen tid korsade vår väg och Vaxholmsbåtar från nu och då for som vita valar fram och tillbaka över fjärdarna. En för Östersjön kraftig ström puttade oss framåt och vi hade lagom surfvågor i ryggen.

Lite tidigare än planerat gjorde vi kväll, det är ju ändå en rehab paddling vi håller på med.

Nu ligger vi med Hotältet på det naturreservat som Åhlen skapade (för att slippa grannar???). Vi har under gemytliga former samspråkat med några av öborna som gärna och stolt berättar om historien och vad som händer här och nu. Och vi känner oss inte i vägen, till och med lite välkomna. Vi skall nu ta en kort promenad upp till utkiksberget, rekommenderat och utpekat.

Det är så intressant, varför blir det så spännande ibland, så tokigt ibland och så bra som oftast

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Äventyret börjar precis utanför dörren


Åter har vi låtit oss inspireras av Jim. Att låta äventyret börja precis utanför dörren.
I dag klev vi ut ur vår lägenhet med två packade kajaker. Försiktigt rullade vi dem ned för backen i Gröndal och stjälpte i dem vi från bostadsrättsföreningens brygga. Inte en meter transportsträcka, äventyr direkt. Fullastade kajaker i nedförsbacke är ett äventyr, tro mig.

Staden ser annorlunda ut när man kommer paddlande med äventyrsglasögonen på. Vi känner oss mer besläktade med de Tyska och Franska långseglarna är glassätarna på strand och kaj. Slussa är självklart för en äventyrare och jag kan inte låta bli att vara högljutt nedlåtande om amatörkaptenerna på sina allt för dyra, allt för stora båtar när vi ligger i avgasdimmorna i slussbassängen.

Visst är det förståeligt att man kan behöva åka till en plats för att beskriva sin storhet och sitt äventyr. Jag har varit på/i/vid/med ”häftigtStälleSomGerMigKred” men det är fantastiskt att kunna börja äventyret, ja faktiskt redan innanför dörren.

Nu sitter vi här, några mil utanför Stockholm. Karins underarm håller. Vi har hittat en fantastisk tältplats som är på precis lagom avstånd för en enkel tur från stan. En tur man kan vilja göra en helg i höst eller vår. Ett litet äventyr där vi inte ens behöver lasta bilen och köra iväg. Kvällssolen gassar och staden hörs lite, liksom båtar, en och annan bil och nån enstaka dunka-dunka apparat. Men va fan, det är ju mitt i högsäsongen för innerskärgården. Vi sitter under en underbar ek med några skärgårdstallar till grannar. Hotältet är uppgraderat så nu har det både sidenlakan och duntäcke. Kajakerna ligger tryggt på en liten sandstrand och vi funderar på sillen, renköttet och den opastöriserade osten som vi skall äta till middag med en flaska gott rödvin. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

På väg igen


Jippiiiii, jag får skriva igen.Så då sitter jag här inkrupen i det röda tältet. Just nu kan jag höra hur bygdens söner i sitt fantastiska cover band spelar Chuck Berrys ”god to show you never can tel” i gymnastiksalen samtidigt som en 500cc enstånka tar sig över bron i lagolydig fart. Vi övernattar i Kalix och vi konstaterar att vi sovit här förut, på samma plats. Senila? Eller så får Kalix ta och skärpa sin profilering.

Redan vid Haganorra kändes det rätt. Vi är/var på väg. För hundramilioner år sedan tog de 100 dagarna slut men det finns bitar kvar av de 300 milen. Vi är klokare (?) äldre (!) och/men längtar fortfarande ut och vidare. 

I en annan tid när vi fortfarande hade drömmar om att genomföra stordåd och bragder (när vi paddlade förra året) stod vi till slut i Brönöjsund och pratade med varandra och Martin om hur vi skulle göra. Där och då beslutade vi att hoppa på båten och åka hem till ASKR. Vi var så trötta och kanske lite besvikna. Men vi var övertygade om att vi hade våra vänner i kajak och utanför den kvar och vi valde att åka till dem, på enklaste sätt. Nu är vi åter igen på väg mot ASKR, Västerålen, vänner och en kanske inte så prestigefylld fortsättning på 300100. Det blev inte 300 mil på 100 dagar men det blev 100 dagar och så småningom blir det 300 mil, eller inte, och det skit desamma.

Vi småtjafsar lite i bilen. Karin är dum, jag är dum. David Bowie som levde när vi var på väg hem förra sommaren är död. Nu på vägen i andra riktningen är hans musik bättre än någonsin. ”Station to station” och TVC15 fyller bilen samtidigt som stad blir till värld. 

Vi lämnar nu åter igen en vardag som är fylld av just den vardagens kännetecken och honnörsmärken. I förflyttningen mellan dessa två världar, vardag och ”var dag” kan man ibland ges en möjlighet att betrakta den ena var-dagen från den andra sidan. Efter ett par dagar är man fast på andra sidan, men nu, i bilen, på väg är vi Shrödingers katt, både döda och levande samtidigt. Vi har En vardag men vi kan också ta var dag som den kommer. Vilken ynnest. Vi betraktar intensivt. 

Det är en utmaning att beskriva en framtid i ord som inte tillhör idag eller igår. I morgon kommer vi med all säkerhet att göra saker som ingen gjorde i dag eller igår. Så har det alltid varit. Men med ett språk och med tankar som söker tilltro och tar avsats i gårdagen kommer det alltid vara svårt att prata om den okända obeskrivbara och okända (men absoluta) framtiden. 

Vi rör oss nu, i den här bilresan, såsom i den förra, den genom Finland, mellan två tillstånd, mellan två framtider, som vi väljer att se. 

Och det är nog där Karin och jag hittat varandra. Inte i det ena eller det andra. Inte i ”business as usual” utan i ”business as unusual” eller ”unusual business as usual”.

I vilket fall som helst, vi är på väg och det är ni med. Och vi är glada för det.

Följ med, vi behöver er.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Rätt genom Finland

Vägen från Tromsö är fylld av Ohh….. och Ahh….. fram till gränsen. En gräns till att passera. Martin kör och gråter samtidigt. Det är lite för mycket för honom. Karin spelar tårframkallande melodier på Spotify. Det är alldeles lagom för henne.

 

Nu rullar vi mot gränsen

 
Norge erbjuder sina djupa fjordar och långa tunnlar. Vi hänger kvar i limboläget. Båda två knyter vårt inre till det yttre och låter bilfärden sluka oss. VI pratar inte så mycket. Mest om en annan framtid än den som vi trodde skulle vara självklar efter paddlingen. Karin behåller många av sina vektorer i livet och resultanten är ungefär den samma. Martin kör i diket med samtliga sina förmågor och får börja om på nytt, igen. Men som sagt, det är en fantasi, eller plan, eller dröm, eller ett annat liv. När vi passerar gränsstationen till Finland blir det nedförsbacke, en nedförsbacke som är typ 100 mil. Från slingriga snåriga vägar vecklar nu vägen ut sig som ett rakt sträck. En annan framtid tar form i våra huvuden. Det är ohygglikt effektivt att koppla omgivningen till det inre när man inte riktigt vet in eller ut. I Finland är allt rakt fram, i alla fall i början.

 

I Finland finns det många igelkottar. De tyckte Karins farmor mycket om

 
Vi åker genom det soldränkta tomat och mink Finland och pratar om att bygga växthus runt vår tomt som vi skall köpa. Ett stort växthus. För att kunna vara ute när vi är inne. Halvvägs når vi Vasa, Vägviken och Åmossa. När vi jagade Skugg-Märtas hus i Överhogdal var tempot högre. Vi pratar med folk och besöker en gravplats där Anna Lovisa Åmossa, Karin Lovisa Åmossas farmors mor, ligger begravd. Här började en del av vår, men främst Karins historia. Det är känslosamt när vi står på bryggan i Vägviken. Härifrån flydde Karins farfar Edvin och farmor Ester med tre barn från krig och elände. Med båt, en liten öppen båt. Som så många andra gjorde från länder runt Östersjön. Familjen kom fram och blev väl mottagna av vanliga människor i den lilla byn Överhogdal och Karin blev ett av Esters och Edvins barnbarn till Martins stora lycka. Hur många som inte kom fram vet vi inte. Kanske skall vi fundera på om vi förnekar våra barbarn deras livs kärlek när vi tvekar på att låta människor i nöd komma hit. Historien är kort.

 

Från Vägviken flydde Karins familj till Sverige 1944

 
Från Åbo tar vi färjan hem. Vi sover i bilen på kajen. Även vi tar oss hem med båt, men en trygg sådan. Stockholms angöring går via den norra skärgården. Och visst är den vacker. Vi sitter och längtar ut på vågorna och förvånas att det är det vi känner. Om styrbord skymtar Lidö och Arholmalandet och nedanför relingen ser vi Skeppskärskobb . Vi spanar efter tältplatser och funderar på vägval som om vi suttit i kajakerna. När vi rullar in i Stockholm är känslan nästan inte på riktigt. 100 dagar och allt är sig likt. Precis likt. Frågan blir ju, har vi förändrats?

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

100 kom och 100 gick

I lugnt tempo rullade sista delen av vårt domännamn in. 100, för 100 dagar. Vi har, hade, varit ute i hundra dagar. På tur som ni säger i Norge. På en korallstrand vid ett kallt men azurblått hav med små gröna öar runt oss gick vi i mål. Som när vi startade så när vi slutade så stod Isak och Sofie som där och höll oss under armarna. I fjärran sköts raketer, inte för oss utan för några som började en annan resa, som gifta. Vi drack kallt bubbligt vin och var, Karin och jag, nöjda, förvånade, besvikna, oroliga….

Listan på känslor som blandas kan göras lång. Den hundrade dagen skålar vi med vänner och dricker vin från flaska, gott vin, rött vin, bubblande vin. Anna som vi bor hos, som bor hos en kille som åker runt i Mustang i USA, har Karin inte träffat på mer än 1.000 dagar, kanske till och med 3.000 dagar. Det är mer än 100 dagar. Vi köper jeans, t-shirts och ecco-skor och klär oss som folk. Martin gråter en skvätt när han står med händerna i havet och säger hej då till fjordar, vikar, stränder, klippor, sälar, niser, blåskjell, tare och torsk. Vi är uppenbart i ett mellanland, vid en gränsstation med ett ingenmansland mellan två nedfällda gränsbommar. Vi är Schrödingers katt i lådan med locket stängt. På väg från tur till otur. Vi tränar på att inte värdera, att inte ta beslut och att inte använda kategoriska imperativ. En av oss är bättre på det än den andre, gissa vem? Vi skall nu vara kvar i det här ingenmansland ett par dagar. Inte på havet, inte hemma, inte bland vänner men på väg. Det riktigt kryper i kroppen av oro vid tanken, tanken att inte vara i ett välkänt tillstånd, tur eller otur. En ny utmaning, verkligen spännande. Snart går vägen genom Finlands norra skogar utefter gränsen till Sverige. In i Svensktrakter, över till Ålands hybridtillstånd för att så småningom landa. En passande resa med många olika orena tillstånd. En typ av existensiell metallurgi där vi likt alkemisten söker de vises sten samtidigt som vi frågar oss varför guld anses vara så fint och rostfritt så vulgärt. Som ni märker så saknas nu riktning i både tanke och handling. So be it.

DSC_6268.JPG

Det är svårare att skriv den här texten än nästan alla andra, fram till nu. Det var svårt att skriva om när vi gav upp vår ambition runt 300. 300 tärnor och skrattmåsar kan vara ett mål, liksom 300 någonting annat.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Vadå, ska ni stänga butiken?

Vadå, ska ni stänga butiken?
Näe, det ska vi inte, inte byter vi heller ägare eller sortiment. Men visst känns det att det är på upphällningen. Vi slutade bort mållinjen. Det där sträcket som vi skulle passera i triumf. Det blev inte utlovade kilometrar per dag. Men i kropparna känns det som om det blev mer än en tummetott.

 

Hur ska man fortsätta flyga?

 
Vi har inte slutat paddla men ett annat liv smyger sig in. En bil som skall hämta oss, ett möte som man MÅSTE vara med på, en sak som måste fixas. Vardagen och dess måsten är lika påtagliga som lunnefåglarna, regn och vind. Men lunnefåglarna bajsar aldrig på eller i kajaken. Kanske är det i just det här gränslandet i trancendencen, som det viktiga bor. Vi älskar dessa djur som rör sig mellan elementen. Sälen och nisen som bor i havet men måste upp och andas luft. Fåglarna som bor på land, flyger i luften och fångar maten i havet. Musslor och snäckor som frodas i tidvattenzonen. Vi har hela tiden saknat att kunna simma ned i havet, men inte den här gången. Elden har fått stå tillbaka, den har gett värme och en skön känsla. Men den finns där.

 

Strandliv

 
Vi skriver det här för att vi inte kom fram och för att du trots det fortsatt läsa. Då var det kanske viktigt även för dig, vad som blev av, oss, målen och allt det andra. Och det är nu det händer. Värdet av de hundra dagarna realiseras nu, på Kvaløya i Troms, Norge. Det kommer att fortsätta utveckla sig i den kommande, vilda och lite förvirrade färden genom Finland, via Åmossa. Till slut kommer de nyvunna insikterna att blomma ut när de sätts i ett helt annat sammanhang, det som av många kallas för vardag, men det som vi inte just nu har något namn för.
Bergen, örnarna, strömmarna, regnet har inte gett upp hoppet om oss, och inte vi om dem. De är kvar och vi kommer tillbaka. Men det som händer nu, några dagar framöver är att vi skall ta oss från ett tillstånd, via ett mellanläge, in i ett annat tillstånd.
Yin och Yang, en svart och en vit krumelur. Om man skall rita det på ett papper så gör man först konturerna, strecken, sen fyller man i den ena delen så att strecken försvinner. Men tänk om det är strecken som är det viktiga?
Ni som varit med så här långt, häng med en bit till. Vi lovar att fortsätta skriva och fotografera. Det blir, efter den 9/8 mindre kajak och mer annat, mer streck. Kanske har ni som ser oss på lite avstånd lättare att se det som händer än vi som är mitt i det. Framför oss ligger nu semesterparadiset Sommarøya. Där hoppas Martin att han skall kunna få en hamburgare och en iskall öl. Det kan faktiskt krympas ned till en iskall öl. Det ryktas om val i fjordarna och det påstås att det skall bli 25 grader varmt. Nämnde jag fred i Syrien och slut på den globala uppvärmningen.

 

Vadå?

 
Häng med nu på slutspurten och sen vidare in i sportstudion så får vi se vad som händer och fötter. Någonstans om en månad kan ni nog förvänta er det första sammanbrottet och stalltipset är att det är Martin som slår pannan i kaklet först.

 Kvaløya den 6 augusti

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Visst har vi bråkat

Ibland har vi svurit över varandra, och hade vi haft två tält skulle vi kanske nån gång sovit i var sitt. Men så här när resan börjar närma sig någon slags slut måste vi nog säga att vi tagit hand om varandra på ett bra sätt. Så klart är vi hysteriskt neardiga i vårt kajakande, men va fan, dra kajaker över åkrar och stock och sten och sedan tälta bredvid en kyrkogård i regnet. 

 

Här, bakom kyrkogården, sov vi gott

 
Någon sorts humor måste man ha för att det skall funka. Vi börjar skönja att vi flyttat våra egna gränser, att det som tidigare varit svårt nu har blivit lättare. Martin kan t.ex. tacka ja till ett erbjudande om hjälp, en dusch, eller en kopp kaffe och säger inte spontant ”Nej, inte skall jag”. Tidigare skulle vi ALDRIG kunnat köpa färdigmat på Joker (ungefär som 7-11) och värma den i affärens mikrovågsugn och sedan njutningsfullt vräka i oss allt på 3 min blankt. Typ, under våran sociala värdighet, vi LAGAR vår EGEN mat. Nu, inga problem, bästa dealen i stan. Kanske också den enda, men det är inte så viktigt.

 

Middag i Jokerbutiken, varmt och torrt

 
Angöringen till Senja har bjudit på storslagenhet efter storslagenhet. Himlen har aldrig varit så vacker, havet aldrig så stort och bergen aldrig så höga och branta, allt på samma gång. Kasten mellan livshotande böljor och blankvatten är mindre än en timma och närmare än en nautisk mil. Det är skönt att vi paddlar in på insidan av Senja, vi har lite tappat guarden. Är vi trötta på att paddla, nej, men kanske lite mätta på äventyret. Nästan varje dag förvånas vi över att vi INTE är trötta på att paddla. Men kanske inte just nu. I alla fall inte ute i havet. Vi tycker dock att det fortfarande är mysigt att krypa in i tältet och höra hur regnet slår mot tältduken.

 

Senja

 
Naturen är hela tiden stor. Bergen och haven. Fjällvärlden hela vägen ner till strandkanten. Hjortronkart med saltstänk på. Ljung med sjöborrar och krabbskal. Vi har spanat på en mås som bara finns på typ fyra små holmar i hela världen. Jättesöt, med små svarta fläckar bakom örona och Martin tror han har hittat en helt ny art av labb. Vi har smugit in i måsars matorgier. Vår nya favorit heter lunnefågel, söt, kavat och lite förvirrad. Men en djävla fiskjägare. Niser jagar samtidigt, i samma fjordar och små skogar av ryggfenor och ekon av andetag är runt oss allt som oftast. Det är så vackert att det gör ont i själen och vi känner oss utvalda, sedda och deltagande. Allt i samma andetag. Vad gör det då att man bråkar över hur man skall sitta på klippan när man äter pasta och köttfärssås med parmesanost och rött vin i solnedgången? Ni hör ju hur korkat det låter, men det är sant.

Måsarnas matorgie

 I allt detta så dyker återigen överraskningen upp. Vi drar upp kajakerna på land och förtöjer dem för att inte tidvattnet ska ta dem, som vi lärt oss, och ger oss av för att hitta vatten. Allt är öde. När vi står med huvudet i den gamla brunnen dyker öns sista urinnevånare upp, Roald, och ger oss en gedigen historielektion och livshistoria. När vi glada i hågen, med välfylld lägel återkommer till våra kajaker så bara gapar vi. Där, några meter upp på land ligger en monsterbåt med fyrhjulsdrift. 

 Förvåningen byts till spontanmiddag, till gryende vänskap, en bastu, en whisky och ett vinkande på stranden när vi paddlar bort, inte i gryningen men väl i dimman. Det är aldrig långt till överraskningen. Det får man aldrig glömma när man är ute så här. Kanske gäller detsamma där hemma, men vi har fått för stora skygglappar i vardagen? Vi vägrar styvnackat att bli överraskade i vår vardag.

Stonglandeidet, Senja, 31 juli

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer